Har du också upplevt det? Att det är så mycket mål kvar i slutet av året? Många av oss har varit offer för den - den traditionella amerikanska performanceprocessen där vi sätter mål och blir utvärderade i ett samtal där chefen sätter betyg på oss. Ofta sker det i en en 9-fältare där varje ruta berättar något om vad hur chefen tycker att vi presterat under det gångna året. På axlarna hittar man ibland “prestation” och “potential”, ibland “prestation” och “beteende”. Det kan finnas olika regler för hur viktig varje axel ska vara. Ibland är prestation värd 70% och beteende 30%. Ibland, i vissa väldigt moderna företag kan det istället varje axel vara värd 50%. Vi vill ju att folk ska bete sig på sätt som gör att vi maximerar resultat och vinst för företaget. I varje fall är det som är viktigt att vi ökar prestation och resultat och att vi mäter hur väl man uppfyller uppställda och numeriska mål.
Din löneutveckling är direkt beroende av vilken ruta chefen tycker du ska hamna i. Det finns en koppling till en motsvarande lönebox för den rutan som också beror på vilken jobbroll inom företaget som du har. Man vill inte gärna byta jobbroll inom företaget om det inte leder till att man hamnar i en box med en högre lön. Då är det ju bättre att stanna där man är, det finns ju ingen anledning att byta roll om jag inte får högre lön, eller hur?
Förmodligen har chefen pratat om dig och dina kollegor med andra chefer för att “kalibrera” betygen, så att man inte får för många högpresterare, utan en snygg normativ kurva (Bell curve) där betygen är utspridda så att det finns flest i mitten, de som presterar ungefär som alla andra. Sen är det lika många som får högsta betyg som lägsta betyg. Det är viktigt att kurvan är jämn och fin över hela företaget. Vi kan ju inte ha en massa högpresterare som alla får högre lön än andra. Diskussionen mellan cheferna blir ibland hetsig, eftersom alla ju vill kunna sätta så många höga betyg som möjligt på “sina” medarbetare. Man köpslår ibland med varandra om vem som ska få sätta vilka betyg, och byter betyg för att det ska bli så rättvist som möjligt. Varje avdelning behöver spegla företagets kurva totalt.
Att hamna mitt i 9-fältaren innebär att man är ungefär som alla andra. 70% bör hamna där, så att man får en fin och jämn kurva. Problemet är att ingen vill hamna mitt i 9-fältaren. Alla tycker att man är lite bättre än det och blir missnöjda och omotiverade när de får betyget “genomsnittlig”. Därför tenderar cheferna att sätta lite högre betyg på de flesta så att man får illusionen av att vara lite bättre. Men då förstörs ju kalibreringen - så kan vi inte ha det!
Ingenjörer har lätt att förstå hur processen fungerar (det går ju att beräkna exakt var varje person hamnar på varje axel när man kan mäta måluppfyllelse i siffror) och människor bedöms och stoppas in i boxar som om de inte hade känslor, förväntningar och drömmar. Social smärta är en ofrånkomlig konsekvens när vi direkt värderas och jämförs med andra medarbetare - vi har fått vår årliga dom. Så här mycket är du värd för oss. Vi har makten och kunskapen att bedöma dig som människa.
Målen är satta med fokus på högsta möjliga vinst och avkastning. Vi kan ibland tycka att 8-10 mål per medarbetare är en ganska lagom mängd mål för det kommande året. Målsättningen görs i en från toppen och ner-process där man blir tilldelad sina finansiella mål som man förväntas uppnå under den årliga målcykeln. I mitten av året har vi en avstämning med chefen för att se hur vi ligger till.
Om vi är ett modernt företag kanske vi t o m ser till att vi diskuterar målen med medarbetarna, innan de sätts slutgiltigt. Chefen frågar hur mycket medarbetaren tror att de kan uppnå. Vi vill ju ha en “stretch” i målen, så att vi vet att varje person verkligen kommer att prestera och inte lata sig på arbetstid - det ska vara svårt att nå dem. Men, eftersom medarbetare vet att de kommer att bedömas på måluppfyllelse, antingen har de nått dem eller inte, så kommer de inte att vilja sätta så höga mål att de inte når dem, snarare vill man sätta lägre mål för att vara säker på att nå dem - min lön beror ju på det och jag har lovat familjen att åka till Thailand i år så jag behöver ju verkligen den där bonusen...
Hur ser vi egentligen på människor i våra organisationer? Det verkar som om mänskliga resurser är kuggar i ett maskineri skapat av några förståsigpåare som var mer ingenjörer än psykologer. Beskrivningen ovan har varit verklighet för många företag i Sverige i många år och i vissa organisationer har man fortfarande inte förändrat hur man sätter mål och arbetar med bedömning av medarbetare. Man kan ha “lättat upp” processen genom att öka andelen fokus på beteende och stoppat in några extra “coachande samtal” under året istället för den halvårsvisa avstämningen, men det är fortfarande samma gamla performanceskelett som ligger i grunden. Man ser spåren om man säger så. Ibland hör man HR-chefer orera om att “nu har vi ju infört extra samtal” eller “nu diskuterar vi främst utvecklingspotentialen för medarbetarna på performanceutvärderingsmötena”. Men, betyget som chefen sätter är kvar och det är också maktobalansen och beroendet av att hålla sig väl med chefen, för att inte få ett lägre betyg.
Chefen är fortfarande den som har makten och kan närsomhelst se till att du blir av med jobbet. Precis som på 40- och 50 talen, då Taylorismen härjade som värst. Man trodde då att för att vara framgångsrik så behövde man bestämma exakt hur alla skulle arbeta, och det var några få smarta chefer som bestämde hur arbetarna skulle genomföra sina arbetsmoment. Målet var självklart att maximera vinsten och finanscheferna värderades högt.
Men vad är egentligen ett framgångsrikt företag idag? Är det verkligen att maximera vinst och aktieägarutdelning? Eller finns det idag andra, mer etiska värden, som konsekvenser på samhället, klimatet och människor, som kan styra hur vi styr våra medarbetare och våra organisationer? Paradoxalt nog så verkar det som om de företag som släppt prestationskravet och sänkt vinstambitionen som tjänar mest pengar, som en direkt följd av den minskade pressen och det ökade välmåendet i organisationen. När människor får frihet att utnyttja sin fulla potential händer fantastiska saker. Självorganisering händer när man slutar hindra människor från att ge sitt bästa jag till sin arbetsplats.
De flesta idag är kunskapsarbetare och kan inte mätas på värdet av hur många produkter vi levererar per tidsenhet. Istället är det kvalitén på vår innovationsförmåga som blir viktig. Douglas McGregor, som var Ledarskapsprofessor på MIT Sloan School of Management skrev i slutet av 50-talet en bok som heter “The Human side of Enterprise”. I boken redovisar han sin teori om människosyn X och Y. Med en X-syn tror vi att människor är lata och omotiverade om vi inte belönar dem eller straffar dem (morot och piska). Med Y-synen tror vi att människor vill prestera och arbeta, från inre motivation, för att bli så bra de kan bli och förverkliga sin fulla potential. Alltså inget behov av morot och piska. Det intressanta är att hur vi ser på människor påverkar hur vi utformar våra managementprocesser. Om vi tror att människor behöver kontrolleras och styras, så kommer vi att utforma styrmodeller som bygger på motsvarande människosyn. Men om vi istället tror att människor av naturen vill jobba och är motiverade alldeles av sig själva och dessutom vill ta stort ansvar, så kommer vi inte att behöva kontrollprocesser och godkännandeflöden annat än i undantagsfall. Människor som beter som på X-sätt gör det eftersom de blir behandlade av sina chefer på det sättet.
Kan vi en gång för alla vara överens om att Performance Managementprocessen så som den beskrivs här inte längre har en plats i våra svenska företag? Att den speglar en dammig och förlegad människosyn och leder till dåliga beteenden, politik, vassa armbågar, konkurrens och individualism istället för samarbete, kollektivt ansvarstagande, gemensam riktning och glada, presterande medarbetare? Kan vi en gång för alla begrava vår 9-fältare, numeriska mål som är satta från toppen och neråt och bonus som en belöning för att ha uppnått fasta mål på årsbas? Och även alla spår av kalibreringsprocessen, bedömning av medarbetare av chefer och den ingenjörsmässiga människosynen?
Vi arbetar inte längre bara för att få en lön, såsom vi gjorde en gång i tiden. Och vi utför mindre och mindre av repeterbara arbetsuppgifter som lika gärna kan genomföras av en robot. Faktum är, att många av de uppgifter som tidigare krävde människor för att kunna genomföras, idag har blivit ersatta av robotar och automatiserade system. Istället behöver vi vara kreativa, hitta nya lösningar och uppfinna nya produkter och tjänster som våra kunder vill ha och behöver. Allt för att kunna vara konkurrenskraftiga och kontinuerligt utveckla företaget i en värld som ständigt förändras.
Related Resources
Want to keep learning? Explore our products, customer stories, and the latest industry insights.